Ångest

 

/joel.jpg

Ångest är en form av rädsla

Rädslan är byggd på illusion

Vi är bara rädda för de vi inte vet eller tycker oss faller utanför vår kontroll. Och att vi tror något kan hända oss.

Antingen kan de vara något som ska hända, eller något som har hänt och vi reagerar som om det ska hända igen. 

Vi kan känna oss oskyddade och hjälplösa när vi inte har den kontrollen.

En dålig känsla för sig själv helt enkelt, brist på tillit.

Detta växer sig starkare ju mer vi tänker på det.Det är alltså något som händer i vårt eget huvud, som skapas genom vår fantasi.

Det ligger alltid en orsaken till rädslan gömd under ytan. Ibland kan vi reagera på olika händelser på ett konstigt sätt vi själva inte förstår, men vårt undermedvetna vet.

Rädslan finns ju där för att skydda oss men den hämmar oss i att kunna leva fritt och obegränsat.

Mycket av de vi är rädda för som vuxna grundar sig i vår barndom.

Vår kloka vuxna hjärna talar om för oss att vi inte ska vara oroliga eller rädda, vi kanske inte ser någon logik i att reagera som vi gör, men gör det ändå.

Vi går då gärna in och dömmer oss själva, värdera eller kritiserar oss för vi inte kan hantera en viss situation eller beteende så som vi önskar och känner oss väldelösa eller dåliga på olika sätt och skapar ännu mer rädsla.

Allting är egentligen väldigt logiskt fast vi kan behöva hjälp att förstå det för att kunna bli fria från våra rädslor.

Det kan handla om en väl så bra uppväxt och välment vuxenvärld, men att vi inte fått den känslomässiga omhändertagandet som vi behövt.

Känslomässiga förståelsen är så viktig för oss alla.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 /pojke.png

Det sitter ett litet, litet barn och gråter, kanske är han 3 eller 4 år. Det känns som tårarna aldrig tar slut och att dom kan rinna hur långt som helst,

som en flod....

Det finns ingen som torkar hans kind, Det finns ingen som hör och ingen som kramar....

Känslan av att vara ensam i universum är oändlig i den lilla lilla bröstkorgen. Tillslut stillar de lilla barnet sig ändå och tårarna gör uppehåll.

DÅ plötsligt blir han klappad på huvudet, någon vuxen smilar åt barnet som tysnat och han kan känna sig sedd igen, men i hans bröst har aldrig tårarna slutat rulla

och i hans förtvivlan förblir han ensam och oförstådd år efter år.